THE SLEEPY COLLECTION

the sleepy collection

(Varning! Småbarnstips!) I veckan var jag på en pressfrukost på Haymarket där The Sleepy Collection visade upp bland annat ett gäng fina prickar som landade i butik igår. Jag vill ha precis alla delar i den här pyjamaskollektionen (till Lee alltså). Det är väldigt svårt att hitta sovplagg i neutrala färger utan prinsessor eller superhjältar i migränframkallande färgkombinationer. Och det var lite därför som The Sleepy Collection kom till. Ett märke som gör ekologiska mysplagg i neutrala basfärger för barn och kvinnor. Ett tips!

YESTERDAY

Skärmavbild 2016-08-05 kl. 12.51.05

Skärmavbild 2016-08-05 kl. 12.51.19

Vi packade in oss i bilen och åkte till Uppsala igår för att äta salladslunch och fika morotskaka med min kusin (som bor i världens mysigaste lägenhet). Om Lee hade fått hade han gärna vänt upp och ned på allting och druckit vatten ur den enorma “nappflaskan” som han inte kunde slita sig ifrån riktigt. Men det skulle ta alldeles för lång tid för mig att städa allting så det fick bli ett varv i vagnen runt stan i stället.

LITTLE LEE

karoline white

Okej, inte sådär bebis-liten längre. 10 månader snart faktiskt. Jag har fattat nu vad föräldrar menar med “tiden går så fort!“. För den går MYCKET fortare med barn. Jag lovar. Vad jag inte förstår är hur jag kunde vara trött förut. Jag fick ju liksom sova. Vad gjorde mig trött? Eller ja, jag var kanske inte trött på riktigt. Och nu, alla som inte har barn och bara “Usch, sov bara 6 timmar inatt!“. Inatt? Själv är det ungefär vad jag har sovit den här veckan. Så, det här med sömn är inte heller någon myt. Men så är det också så fantastiskt att den här lilla människan – som vi har gjort – nu kan krypa, ställa sig, skratta jättehögt och vinka till alla. Han är min lilla favoritperson som är vid min sida dygnet runt. Vi går promenader i flera timmar om dagen, tittar på blommor i parkerna, gungar, läser böcker i hans tipitält, bygger med klossar och sjunger imse vimse spindel.

THE DAY HE WAS BORN

förlossning första värken

En liten fortsättning kommer här:

En onsdag 23:30 blev vi inskrivna på förlossningen i Uppsala och jag minns hur “mysigt” jag tyckte att det var. Jag hade föreställt mig en kaotisk sjukhusmiljö med kvinnor som skrek och födde barn minst en gång i minuten men det var tyst, mörkt och varmt. Barnmorskan tyckte att jag skulle lägga mig i badet och då jag bett om att bli guidad genom hela förlossningen gjorde jag som hon sa. Och igen: mysigt! Men jo, ont gjorde det också förstås. Såg väl ut som en tjock julgris som höll på att drunkna ungefär när man låg där och andades och höll i sig hårt i badkarskanten. Jag tror att jag klarade 45 minuter.

Sen var den vita rocken på. Och nättrosorna. Det var dags att testa den där tens-apparaten och Jay var som ett litet lantisbarn som sällan får åka hiss: “Pax för att trycka på knappen!“. Så han fick trycka vid varje värk. Den hjälpte inte jättemycket för här var värkarna ganska kraftiga. Lustgasen var jag rädd för till en början då jag hatar känslan av att bli lite groggy. Men jag testade och den hjälpte mig att ha koll på andningen. “När kan jag få epidural?“. En grönklädd varelse med “verktygslåda” kom in i rummet och jag la mig på sidan,  kutade med ryggen, andades lite lustgas och sen svävade jag på moln, typ. Frågade barnmorskan samma sak tio gånger: “Varför väljer kvinnor bort den här smärtlindringen?” Sen så somnade jag.

SEN kom en främmande känsla. Första krystvärken. Den känns ungefär som när man har varit magsjuk och kräks fast magen är tom. Hela magen liksom bara drar ihop sig. Och så låter man jättekonstigt. Jag minns inte hur många krystvärkar det blev men nu såhär i efterhand känns det som typ sju (jag är säkert ute och cyklar). Jag minns heller inte att krystvärkarna gjorde ont. Men jag minns att det sved så jäkla mycket down there att jag inte visst vart jag skulle ta vägen. Den smärtan var jag inte beredd på.

Strax innan sju på morgonen ringde Jays alarm: dags att köpa ny parkeringsbiljett. Barnmorskan sa att han skulle hinna. Så han sprang.

Torsdag 7:33. Det låg liksom en bebis på mitt bröst sen. En obeskrivlig känsla. Pigg var jag också. Det tjatade jag om minns jag. “HUR kan man vara såhär pigg?“. Jätteglad var jag. Tills en barnmorska kom in och sa att det var fullt på BB och att vi snart skulle få åka hem. Där låg jag med gynläge och skojade om någon syjunta minns jag. “Det är naturligt att föda barn” sa hon för att lugna mig. “Oja, för dig kanske, surkärring!” tänkte jag. Men vilken tur att jag hade pyttelite feber! De var tvugna att ha oss kvar tills min feber gått ner från 38 grader till 37. Så en natt fick vi i alla fall stanna innan det var dags att åka hem med vår lilla Lee.

8 WEEKS AGO

white lee

Lee 3 veckor

För prick 8 veckor sedan föddes han, vår lilla Lee. Han började ge tecken på att han ville ut en tisdag eftermiddag, två dagar efter att han var beräknad. Jag hade somnat på soffan och vaknade av någon svag smärta i magen som jag inte riktigt kände igen. Jag somnade om. Vaknade igen. Somnade om. Vaknade. Sedan kom jag på: “Oj, det kanske är värkar?“. Smärtan – som visade sig vara värkar – kom tätare och gjorde mer och mer ont. Jag trampade runt i huset hela tisdagsnatten. Ingen sömn alls. Jag kunde varken sitta eller ligga ner med mina värkar. Att vagga fram och tillbaka som någon tjock anka fungerade bäst.

Min man sov på soffan med kläderna på, redo. Jag knuffade på honom på onsdagsmorgonen och runt 06:30 åkte vi in till Uppsala för att jag var så trött redan. Och äta kunde jag inte heller. Men jag fick en sovdos (eftersom att jag fortfarande var i latensfasen). Åkte hem. Sov två timmar men vaknade vid varje värk ändå. Och nu var det onsdag eftermiddag och värkarna började kännas på riktigt. Nu kunde jag inte prata och ha en värk samtidigt. Det var bara att andas. In. Uuut. In. Uuut.

Sent på onsdagskvällen kom mina första tårar samtidigt som jag sa “Nu gör det så jävla ont!” och då visste gubben min att “Okej, nu är det på riktigt!“. Fortfarande var mina värkar inte regelbundna och kom inte så tätt så när jag ringde till Uppsala sa barnmorskan att jag kunde stanna hemma ett tag till. Men med en bilresa på 40 minuter så var det dumt att chansa tänkte jag. Tur var väl det. 23:30 på onsdagen var jag öppen 4 centimeter, jag gjorde en high five med gubben och sa: “Nu kör vi!“.